Om barns rösträtt
Detta avsnitt handlar inte om hjälp att sova – det har tillkommit för att hjälpa våra politiker att vakna . Sverige håller på att bli efterseglat som föregångsland när det gäller barns rättigheter. Det handlar om något som är viktigt för dig som småbarnsförälder och för dina barns framtid.
Trots att den allmänna levnadsstandarden under de senaste decennierna ökat mer än någonsin tidigare har våra svenska barns psykiska hälsa försämrats. Vi ser fler oroliga och koncentrationsstörda barn än förr och fler deprimerade tonåringar.
Skillnaden mellan de bäst och de sämst lottade barnens fysiska och psykiska hälsa har också ökat. Det tyder på att en för liten del av samhällets ökande resurser satsas på barnens uppväxtmiljöer, som främst utgörs av hem, förskola och skola. Barnen från de resurssvagaste hemmen har drabbats värst av detta.
En orsak till att politiska partier inte vill satsa mer på barn och barnfamiljer är att det inte är politiskt tillräckligt lönsamt. Barn kan nämligen inte belöna sådana satsningar med några röster, eftersom de saknar rösträtt.
1985 uppmanade därför Svenska Barnläkarföreningen regeringen att ”låta utreda huruvida barns och barnfamiljers inflytande på samhällsutvecklingen kan förstärkas genom en ändring av vårt valsystem”. Vi föreslog att alla barn, i likhet med alla andra medborgare, ska ha rösträtt vid allmänna val med sina föräldrar som ombud.
Tanken bakom är i korthet: För att vinna så många som möjligt av de då nytillkomna 1,9 miljonerna röster skulle alla politiska partier tvingas ändra i sina valprogram. De måste satsa en större andel av tillgängliga skattemedel på att förbättra just barnens och barnfamiljernas situation i samhället. Denna tanke har senare vunnit stöd från statsvetarhåll såväl i Sverige som i Tyskland.
Invändningar mot förslaget
Vårt förslag att föräldrar ska få rösta som ombud för sina barn har väckt mer motstånd och fler invändningar än vad det fått medhåll i den offentliga diskussion som varit. Så var det också för tvåhundra år sedan då det föreslogs att alla män, oavsett inkomst, skulle få rösträtt. Detta upprepades för hundra år sedan när kampen för kvinnlig rösträtt pågick.
Sannolikt berodde motståndet främst på att de flesta av oss har svårt att tänka om. Men det var också grundat på bristande faktaunderlag, bristande inkännande och bristande eftertanke. Vi tror att det är så även i dag.
Många påstår att förslaget strider mot den demokratiska principen ”en medborgare – en röst” och anser att föräldrar får flera rösträtter. Vi anser tvärtom att först med förslagets genomförande uppfylls denna viktiga princip. Barn är nämligen medborgare och har samma människovärde som andra medborgare.
Föräldrarna äger inte barnens röster men som barnens ombud ansvarar de för dem tills barnen blir myndiga. Röstning via ombud är redan vanligt förekommande i alla demokratier. Vi väljer till exempel våra ombud till riksdagen och dessa röstar i riksdagen efter eget skön. Om vuxna får ha ombud – varför får inte barn ha det?
Det invänds också att föräldrar inte alltid vet hur barnen skulle vilja rösta. Men inga andra vet bättre än föräldrarna vad som är bäst för barnen – inte ens barnen själva. Ofta handlar det om vad som är bäst för familjen. Småbarnsföräldrar är de mest pressade medborgarna i vårt land och detta mår många barn inte bra av. Mår föräldrarna bättre, mår barnen bättre.
Föräldrar med barn under 18 år har också bättre kännedom om och bättre förmåga att sätta sig in i barns nuvarande livssituation än andra vuxna, till exempel hur brister inom förskole- och skolverksamheten drabbar våra barn. Men dessa föräldrar utgör bara en tredjedel av valmanskåren trots att de representerar ett nästan dubbelt så stort antal medborgare.
En annan kritik som framförts är att reformen skulle leda till fler konflikter inom familjen när föräldrarna inte vill rösta på de partier som barnen vill. Det är samma rädsla för konflikter som lett till att många vuxna avsagt sig sitt ansvar och låtit barn och ungdomar bestämma mer än de mått bra av.
Tvärtom kan diskussioner mellan föräldrar och tonåringar öka deras kunskaper och intresse för samhällsfrågor. Men tonåringar är fortfarande inte fullmogna i sina omdömen och föräldrarna ska, som i alla andra frågor, ha huvudansvaret för familjen, även hur barnens rösträtt bäst utnyttjas.
Stöd från statsvetare
I vårt land har förslaget fått stöd av allt fler statsvetare. Så här skrev professor Gunnel Gustavsson i ett kapitel (”Rösträtten och barnen”) i en forskarantologi 2001:
Den analys som gjorts i det här kapitlet visar att samhället med stor sannolikhet skulle bli mer barn- och föräldravänligt om barn fick rösträtt enligt de regler som föreslagits av barnläkarföreningen och andra. […] Kanske kunde vissa kommuner och landsting tillåtas experimentera med att ge rösträtt till barn under t.ex. tre på varandra följande val. På så sätt kunde de konkreta erfarenheterna av en reform som den som föreslås från barnläkarhåll vinnas, innan förslaget antingen förkastades för gott eller genomfördes i full skala.
Två år senare stödde statsvetaren Stefan Olsson i Uppsala också förslaget. Han argumenterde i en uppsats mot påståendet att en fri debatt eller myndigheter som Barnombudsmannen och Ungdomsstyrelsen skulle vara garanter för att barns intressen tillgodoses.
Röstningen är den yttersta metoden för att fatta beslut i en demokrati – en process där röster vägs samman . Det är en rent mekanisk process. Vid det allra viktigaste beslutstillfället finns inget utrymme för alternativa inflytandeformer.
Olsson påpekade också att röstning är så enkel att utföra att alla klarar det. De andra inflytandeformerna, till exempel via organisationer och debattartiklar, utnyttjas främst av de redan resursstarka.
För resurssvaga personer är röstningen praktiskt taget det enda sättet att kunna göra sig gällande över huvud taget.
Han avfärdar också kritiken mot att föräldrar får agera ombud:
Över huvud taget tycker jag det är märkligt att påstå att föräldrarnas inblandning skulle vara ett hinder. Tvärtom är det föräldrarna som löser upp knuten om hur barn, även riktigt små barn, ska kunna rösta. Tack vare föräldrarnas inflytande över barnens röstning behöver vi inte oroa oss över att väljarkårens kompetens skulle försämras nämnvärt. Accepterar vi dessutom att själva rösthandlingen får ske med assistans av föräldrarna har vi också löst det praktiska problemet.
En synpunkt, som tagits upp av en annan professor i statskunskap, Nils Stjernquist, är att det stadigt ökande antalet pensionärer fått allt mer att säga till om i valen. Även han föreslog i ett föredrag att låta föräldrar rösta för sina barn. ”Detta som en nyttig motvikt mot det växande antalet pensionärer, som bara tänker på sig själva” , som han uttryckte saken.
Denna ökande åldersmässiga obalans i väljarkåren har inträffat samtidigt som utvecklingen i hela världen går snabbare och snabbare. Planeringen för framtiden har blivit allt viktigare frågor, även i valen. Vi har numera fler röstberättigade medborgare över 60 år än under 30 år. Vad kan det tänkas ha för betydelse när vi till exempel ska planera åtgärder för att förhindra en framtida global uppvärmning?
Det är rimligt att anta att unga människor, som själva kommer att få uppleva följderna av uppvärmningen, är mer beredda än pensionärerna att godta de mycket stora ekonomiska uppoffringar, som kanske kommer att bli nödvändiga. Ett valsystem som även omfattar barnens röster är därför bättre anpassat till samhällets stadigt ökande behov av framtidsplanering. Ungefär så utvecklade Stjernquist sina tankar, när han för länge sedan tipsade mig om sitt föredrag.
Ytterligare två professorer har de senaste åren tillkommit som tillskyndare av vårt förslag. Henrik Oscarsson i Göteborg är en av landets mest meriterade forskare på vårt valsystem och dess effekter. När jag träffade honom på ett seminarium om rösträtt för barn i Umeå 2001 trodde han inte på Barnläkarföreningens modell. Men nu har han tänkt om och skriver på sin blogg (www.henrikoscarsson.com) den 12 januari 2009:
Jag tror att frågan om barns rösträtt kommer att bli rösträttsstriden i vår livstid. Diskussioner under Grundlagskonventet och ett antal studentuppsatser på senare år har övertygat mig om att nästan alla argument varför vi skall ha en åldersgräns för att rösta egentligen väger ganska lätt när allt kommer omkring. Varför bör valbarhetsålder och rösträttsålder gå hand i hand egentligen? Och är inte mognadsargumentet ogiltigt eftersom den demokratiska rösträtten är just en rättighet som inte förvärvas enligt meritokratiska principer (det finns väl gott om väljare äldre än 18 år som inte heller är mogna att rösta i så fall).De praktiska problemen med att utvidga rösträtten till alla medborgare är överskattade. Vårdnadshavarna kan ombudsrösta. Finns fler vårdnadshavare än en kan de dela på röstvikten för de barn under 16 som de har vårdnaden av. Krångligare system har man sett.
Oscarsson avslutar följdriktigt med ”En medborgare – en röst!”
Och i januari 2011 skrev Bo Rothstein, också han välkänd Göteborgsprofessor i statskunskap, en debattartikel i Expressen, där även han hävdade att barn bör få rösta med sina föräldrar som ombud för att ”Sverige ska bli ett verkligt bra land för barn och ungdomar att växa upp i”. Han skriver vidare:
För att få politiken att fokusera på uppväxtfrågor krävs en radikal förändring av vallagen som skulle innebära att alla vårdnadshavare får rätt att rösta också för sina barns räkning. Föräldrar har ju skyldighet att tillvarata sina barns intressen i alla sammanhang, men märkligt nog gäller inte detta i politiken.
Rothstein nämner många förbättringar för barnfamiljer som skulle bli följden av detta, till exempel:
Förmodligen skulle vi också se ett kraftfullt resurslyft för förskolan och skolan, något som förefaller synnerligen angeläget.
Läs gärna artikeln på nätet – googla bara på ”rothstein rösträtt” till exempel.
Om experter som dessa tänkt om, kanske det finns anledning även för dig, läsare av denna sida, att tänka efter några gånger till?
Tyskland har kommit längst
Redan 1974 förespråkade Konrad Löw, tysk professor i statskunskap, i en artikel att alla barn skulle ha rösträtt med sina föräldrar som ombud. Först under det senaste decenniet har frågan på allvar tagits upp till offentligt diskussion men tanken har snabbt vunnit anslutning på hög politisk nivå.
Under ledning av Wolfgang Thierse, som då var SPD-Bundestagspräsident, togs frågan upp i Bundestag hösten 2003. Den gemensamma motionen lades fram av hela 47 politiker från alla partier, vilka fortsätter att arbeta med den.
Roman Herzog, som var Tysklands president 1994-99, är det tyngsta namnet i det partiövergripande samarbetet. Andra kända namn är Renate Schmith (Gerhard Schröders familjeminister), Paul Kirchhof (Angela Merkels finansexpert) och Silvana Koch-Mehrin (vice ordförande i den liberala EU-parlamentsgruppen).
Även kardinal Karl Lehmann och den katolska kyrkan i Bayern har nu tagit upp att barn bör få rösträtt genom sina föräldrar och argumenterar för detta på sin hemsida.
I Österrike har man också bildat en grupp som arbetar med frågan, ”Plattform Kinderwahlrecht”. Den består förutom av politiker från alla partier av representanter för kyrkan, kultursfären, vetenskapen och civilsamhället i stort. Man arbetar med att få med sig fler politiker men har inte hunnit så långt som i Tyskland.
När vaknar svenska politiker?
Jag har skrivit det här avsnittet för att få så många som möjligt att tänka efter och kanske förstå att våra rösträttsregler är orättvisa mot barnen. Och att dina barns framtid sannolikt skulle bli bättre om de fick rösträtt med er föräldrar som ombud. Kanske arbetar du politiskt – ta i så fall upp frågan till diskussion i ditt parti!
Tiden man har som småbarnsförälder är för många den mest stressfyllda tiden i livet. Att få tillvaron att gå ihop med dubbelarbete, hämtande och lämnande på dagis, tät bortovaro från jobbet för vård av sjukt barn och så vidare, är inte lätt. Att stödja och underlätta för småbarnsföräldrar skulle också bli politiskt mer lönsamt om barnen äntligen fick den rösträtt alla medborgare bör ha.
Inte bara barn och föräldrar skulle vinna på denna reform. Om barnens uppväxtförhållanden förbättras får vi fler ungdomar som klarar sig själva i framtiden och färre som tidigt slås ut och därmed belastar samhället. Det vinner även barnlösa på.
”Barnen är vår framtid” är ett populärt politikeruttalande. Den rösträttsreform som Barnläkarföreningen förslagit kan förbättra den framtiden.
Om du har invändningar mot förslaget men är villig att tänka efter en gång till eller om du bara vill veta mera kan du klicka på mer om barns rösträtt.
2011-03-13