Barns rösträtt – några diskussionspunkter

Av alla de människor med vilka jag diskuterat frågan om barns rösträtt är det ett fåtal som accepterar min och Barnläkarföreningens idé så fort de hör den. En del av det stora flertal som värjer sig mot våra tankar, förstår dem efter ett tag och ändrar uppfattning. Men jag är rädd att de flesta fortfarande är skeptiska.

Som själv övertygad har jag förstås svårt att förstå denna tvekan. Jag uppfattar det som att man måste komma över någon sorts tröskel innan man kan ändra sina tankemönster och se logiken i det hela. Hos många handlar det kanske om att man omedvetet inte tilldelar barn riktigt samma människovärde som vuxna.

Även om barn numera respekteras på ett helt annat sätt än för hundra år sedan har många vuxna som små fått lära sig eller uppleva att de var mindre värda än sina föräldrar. Och det man lärt sig som liten kan sitta kvar – den tidiga känslan kan internaliseras på ett sätt som gör att den sedan blir svåråtkomlig för logiska resonemang.

Detta gäller kanske inte Dig, som är så intresserad av barns rättigheter, att Du gör Dig besväret att läsa detta. Dig vill jag i stället hjälpa att förstå tankarna bakom vårt förslag genom att presentera mer fakta i målet. Först diskuterar jag olika kritiska invändningar mot förslaget och därefter varför en reform av rösträttsreglerna blivit och kommer att bli alltmer angelägen.

Kritik mot förslaget

Jag har fått höra ett otal invändningar mot att alla barn bör ha rösträtt med föräldrarna som ombud upp till 18 års ålder. De viktigaste kan kanske grupperas enligt följande:

• Det skulle inte ändra partiernas satsningar på barnen och barnfamiljerna. Alla vuxna vill redan barnens bästa. Väljarna tänker inte bara på sin egen situation när de röstar utan även på barnens. Kritikerna menar alltså att det så kallade egenintresset är betydelselöst jämfört med det så kallade allmänintresset i väljarkåren.

• Förslaget bryter mot en grundläggande princip i vår demokrati: ”En medborgare – en röst”. Föräldrar skulle med denna reform få mer än en röst var och det är orättvist mot alla som inte har barn.

• Om barn skulle ha ombud vid våra val är inte alltid föräldrar de bästa ombuden. Det finns föräldrar som vanvårdar och misshandlar sina barn. I invandrarfamiljer vet ibland barnen mer om det svenska samhället än föräldrarna. Hur vet man förresten att föräldrarna röstar på det parti som barnet skulle vilja rösta på?

• Nej – det vore bättre att sänka rösträttsåldern. Åtminstone till 16 år. Eller varför inte låta alla barn rösta när de känner sig mogna för det?

Vi börjar med

Egenintresse kontra allmänintresse

Detta är en gammal fråga och den som är intresserad av en kort introduktion kan till exempel låna statsvetarna professor Sören Holmbergs och professor Henrik Oscarssons bok ”Väljare” (1) och läsa kapitlet ”Egenintresse”. Författarna har analyserat data från alla de väljarundersökningar man genomfört i Sverige ända sedan 1956. Väljare av olika kategorier har fått svara på en rad frågor och av svaren kan man få en uppfattning om hur mycket ett partis allmänna ideologi betyder för väljarna vid val av parti, jämfört med hur mycket partiets politiska program gynnar just väljarens egen grupp.

Och visst är det så att de flesta huvudsakligen lägger sina röster på de partier, vars program de tror är mest rättvist eller bäst för hela landet. Allmänintresset väger tungt i vågskålen. Men det betyder inte att utfallet för den egna gruppen saknar betydelse.

Småbarnsföräldrar fördelar sina röster på olika partier på ungefär samma sätt som hela befolkningen. Men tittar man på enskilda frågor av särskilt intresse för den egna gruppen ser man avvikelser. Småbarnsföräldrar skiljde sig mest från övriga väljare i sitt stöd för att bevara maxtaxan (+19%). Då röstade man mer efter egenintresse.

Kan man köpa röster?

Att egenintresset spelar en roll vid våra val har också belysts i en nationalekonomisk doktorsavhandling 2002 (2). Henrik Jordahl använde sig också av det stora svenska valundersökningsmaterialet, där man intervjuat stickprov av röstare, och han studerade svaren i flera val 1985-94.

Jordahl tyckte sig av intervjusvaren kunna dra slutsatsen att väljare i ganska stor utsträckning tänkte på sin egen ekonomi när de valde vilka partier de skulle ge sin röst. Personer vars privatekonomi har förbättrats tenderar till exempel att rösta på den sittande regeringen. Arbetslösa tenderar att rösta på partier med mer generösa arbetslöshet- och socialförsäkringar på programmet.

Framför allt studerade Jordahl hur statsbidragen till kommunerna påverkade valutgången i riksdagsvalen på kommunalnivå. Han fann att väljarna med sina röster speciellt hade belönat riktade bidrag till socialtjänst, utbildning och till kommunikationer.

Det betyder att det skulle kunna vara möjligt för en sittande regering att köpa röster genom att dela ut mer riktade bidrag. En grov uppskattning gav vid handen att det skulle kosta regeringen ungefär 140 000 kronor att köpa en röst. Priset skulle förstås bli betydligt lägre om bidragen inte avgränsas geografiskt utan ges till en stor grupp av känsliga väljare, som till exempel barnfamiljer.

Det torde alltså tveklöst vara så att om ytterligare 1,9 miljoner röster från barnfamiljerna skulle tillkomma i ett val, skulle det löna sig för partierna att lägga litet mer pengar på barnfamiljer, förskolor, skolor och kanske barnsjukvård. Föräldrarna skulle tendera att lägga rösterna på de partier som satsade mest. Alla partier skulle därför motiveras att satsa mer.

Att människor tenderar att delvis rösta i överensstämmelse med egenintresset behöver inte betyda att de är egoistiska. Det kan helt enkelt handla om oförmåga att förstå vad som är bra för andra. Det är lättare att se om sina egna intressen eftersom man vet mycket mer om dem.

Stöd av statsvetare

Barnläkarföreningen har i denna fråga också fått stöd av professorn i statskunskap Gunnel Gustafsson. Hon ordnade våren 2001 ett heldagsseminarium i Umeå om barns rösträtt. Hon skrev sedan själv ett kapitel, ”Rösträtten och barnen” i en forskarantologi (3). Jag citerar:

Den analys som gjorts i det här kapitlet visar att samhället med stor sannolikhet skulle bli mer barn- och föräldravänligt om barn fick rösträtt enligt de regler som föreslagits av barnläkarföreningen och andra”[… ] Kanske kunde vissa kommuner och landsting tillåtas experimentera med att ge rösträtt till barn under till exempel tre på varandra följande val. På så sätt kunde de konkreta erfarenheterna av en reform som den som föreslås från barnläkarhåll vinnas, innan förslaget antingen förkastades för gott eller genomfördes i full skala.

En slutsats man kan dra av detta är att nuvarande rösträttsregler missgynnar barnen, eftersom de inte har någon rösträtt. Reglerna är med andra ord orättvisa. Vill vi verkligen ha orättvisa rösträttsregler, frågar jag mig.

Vill vi skapa rättvisa i valprocessen måste alla medborgare få rösträtt för att därmed kunna belöna satsningar på den egna gruppen. Har man inte det blir satsningarna mindre – bara så stora som allmänintresset medger.

Hade föräldrarna under det förra seklet fått ombudsrösta för sina barn hade svenska barn sannolikt mått bättre än i dag. Det hade funnits större resurser att hjälpa alla de barn som numera slås ut redan under sin skoltid. Det moderna samhället ställer så enormt mycket större krav på barn och föräldrar än förr och det då ofta nödvändiga stödet är bedrövligt dåligt, tycker jag som skolläkare.

Jag tror att alla i grund och botten inser att det är bäst för samhället att se till att inga barn far illa. Att det faktiskt är både viktigare och mer lönsamt i längden att satsa på barndomen än på vuxna och pensionärer som nuvarande rösträttsregler inbjuder till.

”Okunnighetens slöja”

John Rawls hette 1900-talets kanske viktigaste politiske filosof och han formulerade ett tankeexperiment som alla borde reflektera över (4). Vilket samhälle skulle vi vilja ha om vi inte hade en aning om vilka individuella förutsättningar vi hade när vi föddes? Om vi befann oss bakom ”en slöja av okunnighet” och lyckades inta ett helt opartiskt perspektiv på tillvaron.

Om ingen av oss visste vilka föräldrar vi hade, vilket kön, vilken klasstillhörighet, vilken begåvning eller vilken personlighet – då skulle vi sannolikt ha lättare att komma överens om hur ett rättvist samhälle skulle vara beskaffat. Vi skulle tvingas sätta oss in i alla upptänkliga livsöden som skulle kunna bli våra och vilka behov vi då skulle ha.

En bortskämd östermalmsyngling skulle då inse att chansen är minst lika stor att han blivit ett måttligt begåvat, koncentrationsstört barn till missbrukande föräldrar som ett välbegåvat med starkt socialt nätverk. Och att det ligger i allas intresse att ge alla barn optimala utvecklingsmöjligheter. Så att alla får största möjliga chans att ta hand om sig själva som vuxna.

Alternativet – ett samhälle som satsar på att ta hand om utslagna barn först när de blivit vuxna och visat att de inte klarar att försörja sig själva – skulle nog ingen bakom den rawlska slöjan önska. Men det är vad samhället gör i dag.

Visst satsar vi på barn också, men rösträttsreglerna hindrar oss att satsa så mycket som vi borde. Reglerna premierar satsningar på rösträttsberättigade, det vill säga medborgare över 18 år. Vid den åldern är loppet redan kört för många.

En medborgare – en röst?

Att föräldrar skulle få orättvisa fördelar om reformen genomfördes är den vanligaste invändningen. När vi barnläkare hade uppvaktat regeringen 1985 och föreslagit att alla barn skulle få rösträtt med föräldrarna som ombud, skrev Dalademokraten i en ledare:

Förslaget är befängt. Det är en slags variant på den gamla tidens rösträtt, då den som hade stora ägor ägde fler röster. En person, en röst. Det har varit principen i svenska val. Att ha rösträtt efter antalet barn skulle ställa alla demokratiska begrepp på huvudet.

Man kan alltså ställa samma krav – en person, en röst – och ändå mena helt olika saker. Vad man menar beror tydligen på huruvida man anser barn vara personer eller mer att jämställa med vuxnas ägodelar.

Vi barnläkare, och numera många med oss, anser att alla medborgare ska ha en röst. En grundtanke i grundlagen är att alla medborgare ska ha samma rättigheter. Men om en medborgare inte kan utöva sin rättighet utan hjälp, bör han få den hjälpen. Det innebär inte att den person som hjälper honom – ombudet – äger hans röst.

Om uttrycket ”en medborgare – en röst” kan tolkas på två så helt olika sätt har man anledning fråga sig vilka risker de personer tänkte på, som en gång myntade det. Var det verkligen röstning med hjälp av ombud man ville förhindra?

En som skrivit om detta är Konrad Löw, tysk professor i statskunskap som särskilt forskat om väljarfrågor. Han skrev redan 1974 en artikel, där han argumenterade för ”wirklich allgemeine Wahlen”, alltså att alla barn också bör ha rösträtt med föräldrarna som ombud.

Hösten 2005 höll Konrad Löw ett föredrag om detta vid en europeisk läkarkongress i Salzburg (5). I det utredde han först skillnaden mellan att vara rättskapabel, vilket även barn är enligt tyska grundlagen, och handlingskapabel, det vill säga ha förmågan att utöva sina lagliga rättigheter och skyldigheter.

Om man är handlingskapabel eller ej ska inte påverka ens rättigheter. Är man det inte, får rättigheterna tillvaratas av ett ombud. ” Det lagliga ombudet handlar, som namnet säger, som ombud och inte i kraft av egen rätt (min översättning)”. Löw anser att inget talar för att detta inte ska gälla alla lagliga rättigheter vi har som medborgare, alltså även rösträtten.

Han gick grundligt igenom alla invändningar mot förslaget, som förts fram både i Tyskland och Sverige, och tyckte sig med hjälp av tyska grundlagen kunna avvisa samtliga. Jag ska här bara referera argumentationen mot invändningen som detta stycke behandlar.

Uttrycket ”en person – en röst” myntades en gång för att förhindra det köpande och säljande av röster som under 1800-talet förekom i främst England, alltså långt innan man ens börjat tänka på barnen. Det var inte lagliga ombud man då ville förbjuda – sådana är redan legitima i vår så kallade representativa demokrati. Vi väljer till exempel våra ombud till riksdagen och dessa är enligt tyska grundlagen ” icke bundna av uppdrag och föreskrifter och endast underkastade sitt eget samvete ” (min översättning).

”Om nu alla vuxna är beroende av ombud för att kunna utöva politiskt inflytande, varför förvägras denna rätt barnen” frågade Konrad Löw. Även experter på tysk grundlag som Roman Herzog (som både varit Tysklands president och ordförande i Tysklands författningsdomstol) och Paul Kirchhof (också han före detta domare i samma högsta domstol) har helt instämt i Konrad Löws resonemang.

I Tyskland skrevs 1999 också en doktorsavhandling om barns rösträtt med föräldrar som ombud. I översättning lyder titeln ”Barns rösträtt – hjärnspöke eller författningsrättsligt påbud i ett grundligt omvandlat samhälle” (6). Andreas Nopper hette disputanden och resultatet av sin vetenskapliga undersökning sammanfattade han så här (i min översättning):

Familjeröstning i form av ställföreträdarmodell är författningsrättsligt möjlig, praktiskt genomförbar och nödvändig. Det som gäller andra grundrättigheter gäller även rösträtten: den minderåriga kan genom sin rättsliga företrädare åberopa sina grundrättigheter. Rösträttsgrundsatsen och den därur härledda personliga röstningen utgör inget hinder.

Även i vårt land har samma tanke framförts. Statsvetaren Stefan Olsson skrev härom året en uppsats med titeln ”Rösträtt för barn” (7). Där kan man läsa:

Att barnets rätt till politiskt inflytande delegeras till dess föräldrar är inte konstigare än att vuxna delegerar politiskt inflytande till varandra. Genom att rösta överlåter vuxna väljare sitt politiska inflytande till sina förtroendevalda.[…] Att disponera en annan människas röst är inte detsamma som att äga den. Inte ens om det sker under så lång tid som 18 år.

Om man nu inte tror på dessa experter utan anser att uttrycket ”en medborgare – en röst” skulle betyda förbud mot ombudsröstning och anser att detta förbud inte bör ändras, vad är man då rädd för? Att föräldrarnas röster skulle göra att svenska barn fick alldeles för bra uppväxtförhållanden? Att den medborgargrupp som nu är mest pressad och stressad – nämligen småbarnsföräldrarna – skulle få onödigt mycket ork att klara av sitt föräldraskap?

Är föräldrar bra ombud för sina barn?

Ett vanligt argument mot att föräldrarna ska få rösta för sina barn lyder ungefär så här: Hur vet vi att föräldrarna tänker på barnets behov när de röstar och inte bara på sina egna behov? Frågan ställs märkligt nog oftast av människor som har till yrke att arbeta med barn.

Det vet vi, menar jag. Skulle det vara så att en förälder som är pressad av sjukdom, arbetslöshet eller fattigdom bara tänker på sin egen situation vid röstandet, ligger detta helt i barnets intresse. Barnets behov sammanfaller oftast med föräldrarnas behov: – mår föräldrarna bättre, mår barnet också bättre.

Men de flesta föräldrar har tillräcklig ork över till att förutom hemmiljön också tänka på de andra miljöer som är viktiga för barnens utveckling – till exempel kvalitén på förskolor och skolor.

Föräldrarna företräder ju barnet i alla andra sammanhang – exempelvis juridiska och ekonomiska. Vi delar ut ganska stora skattefria barnbidrag till föräldrarna utan att kontrollera hur mycket av det som sups upp. Skulle risken för missbruk av ett röstkort vara större?

Att det är just vi barnläkare som drivit frågan beror nog på att vi – till skillnad från de flesta andra yrkesgrupper som sysslar med barn – har daglig kontakt med både barn och föräldrar. Jag har träffat tusentals familjer under många decennier och inte kunnat undvika att uppleva hur det på många sätt blivit svårare och svårare att vara förälder. Samtidigt har jag sett hur psykiska besvär blivit vanligare hos våra barn och ungdomar. Och vi barnläkare har lärt oss se sambanden.

Jag har också arbetat som läkare i både förskolor och skolor och märkt att man där lätt får ett mer barncentrerat perspektiv. Om en elev (det heter ju numera det i förskolan också) visar tecken på att inte må bra, läggs alltför ofta skulden på föräldrarna. Personalen ställer sig så att säga på barnets sida. Även när problemet primärt ligger hos barnets gener och/eller i en stökig skolmiljö, till exempel vid ADHD, har man lätt att skylla på en stökig familj (med samma gener), vilket försenar hjälpen.

I Rädda Barnen och BRIS är man också väldigt barncentrerade. Ingen av organisationerna nappade på Barnläkarföreningens inbjudan att vara med och driva rösträttsfrågan. När BRIS i Stockholm hade en barnläkare som ordförande blev jag inbjuden att redovisa våra tankar. Men varken han eller jag lyckades övertyga deltagarna om att nästan alla föräldrar i grunden vill sina barns bästa. Sätter man sig verkligen in i misshandlande föräldrars bakgrund och situation är det som regel inte svårt att uppleva medkänsla, tycker jag själv.

Vad det handlar om är att se oss alla som delar av system.

Det är bland annat svårigheten att se familjen som ett system som får kritiker av min metod att lära barn sova att gå taket. ”Tänk, att tvinga barn att somna själva bara för att föräldrarna vill sova!”. Att många med mig visat att även barnen mått bättre när föräldrarna äntligen fått sova, vill man inte lyssna på. Utsövda föräldrar ger ett bättre fungerande familjesystem och det får också barnet att må bättre.

”Tänk att låta föräldrar rösta för sina barn – de tänker ju bara på sig själva!” säger motståndarna till vår föreslagna rösträttsreform. Men den innebär att ge systemet familjen lika många röster som det finns medlemmar i systemet. Och föräldrarna vet bättre än barnet vad som är bäst för systemet och bör därför sköta röstningen åt barnet.

Att alla vuxna som grupp tänker på och mycket väl kan representera barnen sägs ofta av motståndarna till Barnläkarföreningens förslag. Mot detta argumenterar Stefan Olsson i sin tidigare omnämnda uppsats (7). Han påpekar först att ett liknande argument fördes fram när den kvinnliga rösträtten debatterades. Så här uttrycktes denna tanke 1918:

Jag tror inte mycket på talet därom, att det skulle vara så synnerligen värdefullt att få kvinnornas medverkan i det politiska livet endast därför, att hon bättre känner till hemmet och vissa förhållanden, som ligga den kvinnliga verksamheten nära. Jag tror, att sådana intressen likaväl tillvaratagas av männen.

Olsson kommenterar att det i dag knappast är någon som övertygas av denna tanke. Och konstaterar: ”Oförmåga att sätta sig in i andra gruppers livssituation är också en källa till diskriminering”. Föräldrar med barn under 18 år har självklart bättre förmåga än andra vuxna att sätta sig in i barns livssituation, som den ser ut i dag. Men majoriteten av väljarkåren– hela två tredjedelar – har ingen personlig kontakt med barns nuvarande uppväxtmiljöer. Vad den majoriteten tycker i barnfrågor låter vi nu väga mest vid våra val.

Ibland får jag också frågan ”Hur vet man att föräldrarna röstar som barnet vill?”. Svaret är förstås att det vet man inte – gudskelov, skulle jag vilja tillägga. Föräldrarna vet som regel bäst vad som är bra för barnet och familjen, alltså systemet som det handlar om. Det är ju just för att barn är både mindre kunniga och mindre omdömesgilla som de behöver ombud som förvaltar deras rättigheter.

Om detta kan man läsa i en klassisk bok skriven av en amerikansk statsvetare, Hanna Pitkin (8). Som enskild individ skaffar man sig en representant eller ett ombud främst av den anledningen att man behöver någon med bättre förstånd eller kunskaper, som kan föra ens talan. ska det vara någon mening med det bör representanten få bestämma vad som ska göras.

Ingen ifrågasätter föräldern som representant för barnet som enskild individ i andra sammanhang. Varför då ifrågasätta föräldern som representant för barnet vid röstning, då föräldern snarare är representant för familjen?

Vuxna utvecklingsstörda eller senila människor tillåts få hjälp att utöva den rösträtt alla dessa numera har. Då kallar man inte hjälpen för ombud utan god man eller förvaltare. Detta ifrågasätts inte, även om den utvecklingsstördes tillstånd kräver att hans gode man följer med in i valbåset. Men för barn är det förbjudet att få hjälp, trots att garantierna för att röstningen då sker i huvudmannens intresse enligt ovan är betydligt större.

Visar inte det att vi, kanske omedvetet, värderar vuxna högre än barn?

Sänka rösträttsåldern i stället?

Det tycks i vårt land vara betydligt lättare att få gehör för en sänkning av rösträttsåldern än att föräldrar ska få rösta för barnens räkning. Vanligen anges 16 år som lämpligt men det finns till och med de som anser att barn ska få rösta när de själva anser sig mogna för det.

Själv ställer jag mig helt avvisande till att sänka rösträttsåldern. Jag anser att vi under de senaste decennierna överlåtit alldeles för många beslut till barn och tonåringar innan de är mogna för att ta dem. ska vi nu också kräva att de försöker ta ansvar för hur landet styrs?

Tonåringar har i alla tider ifrågasatt vuxnas auktoritet och det har varit bra både för deras egen och för samhällets utveckling så länge de också fått möta motstånd. Ur konflikterna har många positiva förändringar spirat. Men sedan sextiotalet, då allt som luktade auktoritet började ifrågasättas även av kultureliten, har vuxna alltmer frånsagt sig sitt ansvar för barnens och ungdomarnas uppväxt.

I skolan har man med det fina ordet elevdemokrati som ledstjärna låtit barnen själva bestämma över allt mer. Redan i grundskolan får barnen själva lägga upp sina studier och barnen har fått bestämma vad som ska säljas i skolans kafeteria med känt resultat på deras medelvikt. Vill man hellre spela kort i stället för att gå ut på rasten i högstadiet får man göra det.

Jag arbetar numera som skolläkare och jag ser dagligen, från grundskola till gymnasium, negativa effekter av bristen på gränssättning i skolan och hemmen. Huvudvärk hos småflickor för att lektionerna tillåts vara så stökiga. Sömnproblem ifrån högstadiet och uppåt för att eleverna inte längre tvingas ut i förmiddagsljuset som styr dygnsrytmen i kroppen. Framför allt ser jag fler och fler depressioner.

Att alla människor nu för tiden ställs inför oerhört många fler valsituationer än för bara några decennier sedan är en kraftigt bidragande orsak till att depressioner blivit så vanliga. Detta gäller i högsta grad barn och ungdomar. Är det man själv som valt är man själv ansvarig för följderna – alla val blir ytterligare en stressfaktor. Att vara ung var på många sätt lättare förr, då föräldrar och skola tog mer ansvar.

Detta betyder inte att man inte ska lyssna på barn och ungdomar. Ibland, ja rent av ofta, vet de mer om sin egen värld än den vuxne. Deras kunskap ska man ta till sig men man ska som förälder eller lärare inte avsäga sig ansvaret för deras hälsa och skolgång.

Barn har ett behov av auktoriteter och har de inte vuxna som ställer upp på det, väljer de kamratgruppen med allt vad det kan innebära av primitiva åsikter. Att extrema politiska rörelser, inklusive terroriströrelser, lätt drar till sig ungdomar är ett känt faktum.

Om rösträttskompetens

Det finns flera skäl till att tonåringar inte är mogna att fatta viktiga beslut. Dels saknar de livserfarenhet, dels är deras hjärna inte fullt utvecklad. Den viktigaste hjärndelen vid beslutsfattande – den del där all information kopplas och vägs mot både känslor och tidigare erfarenheter – fungerar ännu inte optimalt. Det är därför även begåvade tonåringar ibland kan fatta så huvudlösa beslut och därför som så många med nytaget körkort kör ihjäl sig.

Allt vad beslutsfattande heter sker i pannloberna, som har vad som kallas exekutiva funktioner. Man har nu kunnat visa att nervtrådarna i just den delen av hjärnan mognar betydligt senare än övriga delar. Först vid 25 års ålder har man pannlober som fungerar optimalt. Till dess är det ännu viktigare än senare i livet att ta råd av andra.

Tonåringars kunskaper om samhälle och politik är också generellt sett sämre. Holmberg och Oscarsson fann i sitt stora material att åldersgruppen 18-25 år hade den i särklass sämsta ”väljarkompetensen” (1). Att sänka den ytterligare genom att ge även 16-åringar rösträtt tjänar knappast samhället på.

När över 400 000 högstadie- och gymnasieelever röstade i ”Skolval 2006” fick Sverigedemokraterna 4,3 % av rösterna. När tusen 18-åriga gymnasister fick ranka vilka tio frågor som var viktigast att diskutera i ”Ungt val” 2002 kom varken Sveriges ekonomi, EU-frågor, biståndspolitik eller flyktingpolitik med. Däremot ansåg 78 % av flickorna att frågan om djurens rätt var ”extremt viktig”.

Valstatistiken visar också att valdeltagandet minskar kraftigt med åldern (1). Om ungdomar under 18 år skulle få rösta själva skulle det ha mycket marginell effekt på hela väljarkårens åldersfördelning. Någon större press på de politiska partierna att anpassa sina valprogram skulle det inte bli. Däremot större risk för att ytterlighetspartier får vågmästarställningar i fullmäktigeförsamlingar och riksdag.

Det finns förespråkare för rösträtt åt alla barn via dess föräldrar, som tycker att barnen då ska kunna bestämma vilket parti rösten ska tillfalla. Det tycker alltså inte jag. Detta beslut ska fattas av föräldrarna, som har ansvaret för barnet, ekonomiskt och på andra sätt. Lyssna gärna på barnet och väg in dess åsikter i beslutet men gör klart att i denna fråga bestämmer föräldern. Låt det gärna bli diskussion inom familjen men våga ta konflikten om det nu skulle bli en sådan.

Bland dem som tycker att barnet ska få bestämma är sannolikt föräldrar med välbegåvade och samhällspolitiskt intresserade ungdomar överrepresenterade. Det är ju helt i sin ordning att barnets åsikter då kan bli avgörande. Men varför ska dessa familjers önskemodell för rösträttsutövande bli normgivande?

En allt angelägnare reform

Hittills har jag diskuterat rösträttsfrågan ur ett rättvise- eller rättighetsperspektiv. Barn bör ha samma rättigheter som alla andra medborgare. Nu övergår jag till att diskutera konsekvenserna av att vi alltför länge haft de rösträttsregler som enligt min uppfattning är orättvisa.

Rösträttsregler bör vara anpassade till samhällets funktioner, som ändrats mycket över tiden. Med de funktioner som det odemokratiska samhället hade för mycket länge sedan – mest krigs- och försvarsfunktioner – fanns kanske föga skäl att ge obemedlade eller kvinnor någon rösträtt. Samhällets utveckling och nya funktioner har så småningom framtvingat ett behov av nya styrmekanismer, bland annat i form av allmän rösträtt oberoende av produktivitet eller kön.

Nu har samhällsutvecklingen sedan senaste rösträttsreformen 1921 genomgått en väl så omgripande förändring som mellan tidigare reformer. Därför finns anledning att göra en ny och förutsättningslös analys av hur rösträttsreglerna fungerar till alla medborgares – även barnens – bästa.

Samhället har under det senaste seklet tagit över allt mer ansvar för alla medborgares liv från vaggan till graven, och då särskilt tiden mellan vaggan och studentexamen. Samhället styr alltmer över omsorgen om de minsta barnen, alternativt föräldrarnas ekonomiska möjligheter att själva sköta denna omsorg. Det styr praktiskt taget all vår utbildning, våra inkomster, våra försäkringar och våra utgifter, exempelvis i form av skatter och matpriser.

Dessutom sköter samhället i stor utsträckning planeringen av den framtid som framför allt barnen är beroende av. I den mån medborgare kan påverka framtidsplanerna i allmänna val har den växande pensionärsgruppen fått allt mer att säga till om samtidigt som framtiden (då dessa pensionärer inte längre lever) ter sig alltmer ödesmättad.

Tidigare hade vi en befolkningspyramid som gjorde skäl för namnet – pensionärerna var relativt få. Nu ser den mer ut som en tunna. Vi har redan nu fler röstberättigade medborgare över 60 år än under 30 år och övervikten för äldre kommer enligt tillgängliga prognoser fortsätta att öka. Vad kan det tänkas ha för betydelse när vi till exempel ska planera åtgärder för att förhindra den globala uppvärmningen?

Det är väl ändå rimligt att anta att unga människor, som kommer att få uppleva följderna av uppvärmningen, är mer beredda än pensionärerna att godta de mycket stora ekonomiska uppoffringar, som kanske kommer att bli nödvändiga. Våra nuvarande rösträttsregler är sämre anpassade än tidigare till samhällets stadigt ökande behov av framtidsplanering. De kommer att bli ännu sämre om inget görs.

Uppväxtmiljön försämras

Men det finns mycket annat som också talar för att styrsystemet – de regler för röstning som skapades för snart hundra år sedan – inte längre fungerar så bra. Trots att samhället fått enormt mycket större resurser i form av skatteintäkter räcker inte dessa längre till att upprätthålla våra barns psykiska hälsa. Det moderna livets alla krav på både barn och föräldrar borde leda till en omfördelning av resurserna. Så har inte skett trots att alla skulle önska det.

Andelen ungdomar som har psykiska besvär har fördubblats eller tredubblats sedan slutet av 1980-talet. Barnen och ungdomarna har fötts med samma genetiska förutsättningar som alltid och orsaken måste finnas i deras uppväxtmiljö. Både småbarnsföräldrar, förskolepersonal och skolpersonal har fått otillräckliga förutsättningar att svara mot de nya krav som det moderna samhället ställer.

Familjen: Under de första levnadsåren är en trygg anknytning till föräldrarna en viktig grund för den fortsatta utvecklingen. En trygg anknytning förutsätter att föräldern har tid att lyssna på sitt barn, ork att sätta sig in i hur barnet känner sig och förmåga att hjälpa barnet ta hand om sina känslor.

Men småbarnsföräldrar har i dag mindre av dessa förutsättningar än tidigare. De har fått allt svårare att få vardagen att gå ihop, är mer stressade och pressade än någonsin förr. Det gäller många andra också men att vara förälder tycks i vårt samhälle utgöra ytterligare ett stressmoment, som konkret visats i en studie (9).

I studien försågs 160 vuxna deltagare i olika åldrar med en mottagare, som under en veckas tid varje dag gav en signal vid fem slumpvis varierande tillfällen. Man fick då snabbt fylla i ett formulär där man beskrev vilken situation man råkade befinna sig i och hur man just då mådde. Det visade sig att det var just småbarnsföräldrar som oftast befann sig i stressfyllda, opåverkbara situationer och som mådde sämst. Ju fler barn man hade desto mer stressad var man.

Långtidssjukskrivningar för utbrändhet är också vanliga hos småbarnsföräldrar. Den ekonomiska situationen är ofta som sämst under denna period i livet liksom graden av upplevd lycka enligt andra undersökningar. Det är olyckligt för våra barn att de vuxna som mest påverkar deras framtida psykosociala hälsa är just de vuxna som är mest stressade. Det är därmed olyckligt även för vårt framtida samhälle.

Förskolan: Redan på 1970-talet kunde man påvisa ökad halt av stresshormoner och ökade beteendestörningar hos barn på dagis när personaltätheten var en personal per 5 barn jämfört med när samma barn en tid fått ha en personal per 3 barn (10). Barn i små avdelningar (10-12 barn) hade mindre beteenderubbningar än barn i stora avdelningar (15 barn) (ja, 15 barn ansågs på den tiden vara en ”stor” avdelning).

Vid en uppföljning tre år senare var de barn som vistats på stora avdelningar mer modersbundna, mer inaktiva, ängsligare och känsligare för beröm och kritik än barn som tre år tidigare vistats på små avdelningar.

Att både personal och barn blir mer stressade med stora grupper vet nu alla, även våra politiker. Ändå har gruppstorlekarna ökat och personaltätheten minskat ännu mer sedan dess. Varför?

Jo, pengarna sägs inte räcka. Våra politiska partier väljer att använda de indrivna skatterna till annat. Eller rättare sagt tvingas till det eftersom det är politiskt mer lönsamt. Följderna? Ja, själv tror jag att den ökning vi sett av barn med koncentrationsstörningar de senaste decennierna åtminstone delvis beror på detta. Även generna samspelar med en stressfylld uppväxtmiljö.

Skolan: Även på skolan ställs mycket högre krav nu än tidigare. Barnen är numera mer oroliga och utagerande redan vid skolstarten och andelen barn med invandrarbakgrund är stort. Även barn och ungdomar med mindre läsbegåvning behöver numera både mer grundutbildning och större förmåga att hantera information om de ska klara sig i det moderna arbetslivet.

Att skolan inte lyckats svara mot dessa krav är uppenbart. Sverige låg tidigare bland de allra bästa västerländska nationerna vad gäller kunskaper efter avslutat skolgång men har sakta men säkert halkat långt ner vid internationella jämförelser. Och detta beror inte enbart på att andra länder blivit bättre. Skolverkets utvärdering häromåret visade att grundskoleelevernas kunskaper i viktiga ämnen som matematik, kemi och svenska hade försämrats de senaste tio åren. Detta visar sig inte minst vid universitet och högskolor som slagit larm om bland annat bristande läsförståelse.

Det här beror dock inte enbart på bristande ekonomiska resurser till skolan. Det är mest en följd av den ideologiskt drivna nya pedagogik som vuxit sig alltför stark i skolan samt den brist på disciplin som alltför långt driven elevdemokrati resulterat i. Om vi halkat långt ner kunskapsmässigt vid internationella jämförelser ligger vi i samma jämförelser högst upp vad gäller skolk, för sen ankomst, stöld, skadegörelse och grovt språk i klassrummet. Enligt en rapport från Skolverket saknar sex av tio elever ofta arbetsro i skolan.

Det värsta är att detta allra mest drabbat de redan svaga. Det är inte bara pojkarna som halkat allt längre efter flickorna. Det är framför allt elever från hem utan studietradition som fått allt sämre betyg och allt sämre läsförståelse. Ökade klasstorlekar har visat sig framför allt gå ut över invandrarbarns studieresultat.

Men ekonomin spelar in även i skolans värld. Resurserna för att hjälpa alla elever med inlärningssvårigheter av olika slag är klart otillräckliga. Det kan ta år innan så kallade neuropsykiatriska handikapp (ADHD och liknande) blivit utredda och behandlade – en väntan med svåra, ibland livsavgörande konsekvenser för eleven. Detta är en resursfråga inom både primärkommuner och landsting.

Lärarnas löner har kontinuerligt sjunkit sedan 1940-talet jämfört med till exempel industriarbetares. Detta, tillsammans med ökad stress och ökade krav i arbetet, har gjort yrket mindre attraktivt, vilket påverkat lärarkompetensen negativt.

Barns uppväxtmiljö både i hemmet, förskolan och skolan har alltså inte kunnat anpassas till de ökade krav det moderna samhället ställer. Satsar vi inte mer på att ge våra barn bättre uppväxtförhållanden kommer utslagningen av ungdomar och yngre vuxna att öka ännu mer, vilket i längden måste vara olönsamt för vårt samhälle. Om ökad rösträtt till barnfamiljer leder till ökade satsningar på uppväxtmiljöerna och därmed fler vuxna som klarar att ta hand om sig själva, bör reformen genomföras snarast möjligt.

När ska frågan utredas?

Barnläkarföreningen hoppades 1985 att regeringen skulle låta utreda frågan om barns rösträtt. Så skedde inte och i ett brev till Barnläkarföreningen förklarade statsrådet Sten Wickbom varför med främst följande motivering:

Förverkligar man tanken att minderåriga skall ha ”rösträtt” i allmänna val innebär det att småbarnsföräldrar i praktiken skulle få mer än en röst, eftersom de skulle utöva även sina barns rösträtt. Detta skulle komma i konflikt med den inom en demokrati mycket grundläggande principen ”en person, en röst”.

Av det jag skrivit ovan under avsnittet ”En medborgare – en röst?” framgår att regeringens då snabbt levererade uppfattning numera inte står oemotsagd. Statsvetare i både Sverige och Tyskland ifrågasätter den.

Framför allt tycker jag man bör fundera över Roman Herzogs och Paul Kirchhofs ställningstaganden. Bägge dessa har under många år varit domare i Tysklands författningsdomstol, som just tolkar författnings- och andra folkrättsfrågor, vilket ju barns rösträtt är ett klart exempel på. Bägge dessa har uttalat sitt stöd för att alla barn ska ha rösträtt från födelsen med sina föräldrar som ombud.

När Konrad Löw avslutade sitt tal på läkarmötet i Salzburg hänvisade han just till stödet från dessa internationellt erkända experter. Även om de flesta fortfarande tycker att alla barns rösträtt är en vansinnig idé sade han sig vara vid gott mod i deras sällskap: ”Gut Ding braucht lang Weil”, avslutade han föredraget.

Det betyder att en god sak tar lång tid och det ordspråket passar bättre än motsvarande svenska ”den som väntar på något gott väntar aldrig för länge”. Medan vi väntar far många barn illa, helt i onödan.

Med all respekt för Sten Wickboms allmänjuridiska kunskaper är min tilltro till Roman Herzog och Paul Kirchhof i just författningsfrågor betydligt större. Därför anser jag att frågan om barns rösträtt måste tas med i den grundlagsutredning som nu arbetar i vårt land.

Beslut om en grundlagsutredning fattades av regeringen 2004 och utredningen ska redovisa sitt uppdrag senast 31 december 2008. Som en av fyra huvudfrågor att utreda anges nuvarande valsystem, bland annat ”kriterierna för rösträtt”. Det torde vara svårt för utredningen att förneka att frågan om barns rösträtt hör dit. Ändå har den ännu inte diskuterats på grundlagsutredningens hemsida (11). När ska detta ske?

Att tro att ett demokratiskt system är färdigbyggt är lika skadligt och oreflekterat som bokstavstroende i religiösa sammanhang. Ett bra system ska i sig innehålla en förmåga till förnyelse när man finner att det inte svarar mot nya krav. Ibland kan det då handla om att man måste tillföra systemet något radikalt nytt – som i detta fall.

Referenser

Holmberg S, Oscarsson H: Väljare. Svenskt väljarbeteende under 50 år. N orstedts Juridik AB, 2004.
Henrik Jordahl : Essays on Voting Behavior, Labor Market Policy and Taxation. Uppsala 2002. En sammanfattning ”Nationalekonomi, privatekonomi och kommunbidrag” finns att hämta på nätet. http://nt.diakrit.com/metaweb/304c/skrifter/Jordahl2003.pdf
Gunnel Gustafsson: Rösträtten och barnen. Ett kapitel i forskarantologin ”Rösträtten 80 år”. Justitiedepartementet 2001. Kan hämtas på nätet: http://www.xn--rstavid16-07a.nu/files/a8cb9596.pdf
John Rawls: A Theory of Justice. 1971. eller Kukathas, Pettit: Rawls – en introduktion. 1992.
Konrad Löw: Kann ein allgemeines Wahlrecht die demographische Katastrophe abbremsen? http://www.kinderwahlrecht.at/files/vortrag-loew-wahlrecht.pdf
Andreas Nopper: Minderjährigenwahlrecht – Hirngespinst oder verfassungsrechtliches Gebot in einer grundlegend gewandelten Gesellschaft. Tübingen: Medien-Verlag Köhler, 1999.
Stefan Olsson: Rösträtt för barn. Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet, 2003.
Hanna Pitkin: The Concept of Representation. University of California Press, 1967.
Sjöberg L, Magneberg R: A Study of Randomly Selected Action Samples. Göteborg Psychological Reports Nr 1, Vol 17, 1987. Göteborgs universitet.
Cederblad M, Höök B: Beteenderubbningar och katekolaminutsöndring hos treåriga daghemsbarn i Stockholm. Läkartidningen 1980, vol 77; 39: 3366-8.
www.grundlagsutredningen.se

2011-03-13

Till startsidan