Utvärderingar av sovmetoder
Om föräldrar vill lära sitt barn att sova hela nätterna, måste de lära barnet att somna själv utan hjälp. Det finns litet olika metoder att lära barnet detta. Samtliga dessa har vid ett stort antal utvärderingar från olika länder visat sig ge barnet mer eller mindre förbättrad sömn. Det finns däremot inga utvärderingar som visat att man kan få barn att sova bättre med några andra metoder.
Ändå är många föräldrar tveksamma till somna själv-metoder. Anledningen är framför allt att barnen oftast protesterar så intensivt de första kvällarna att man tror att de tar skada. Detta borde i så fall visa sig i barnets beteende på dagarna. Studier, där även barnens beteende på dagarna registrerats, är därför av största intresse.
I många utvärderingar har särskilt påpekats att barnen verkar må bättre sedan de lärt sig somna själva och inga negativa effekter på dagbeteendet har rapporterats. Dock har man registrerat barnens dagbeteenden mer systematiskt i endast fyra litet större studier. Man har då använt sig av detaljerade frågeformulär eller videoregistreringar och funnit enbart positiva effekter på barnens beteende och samspel med föräldrarna. En av dessa utvärderingar är den jag genomfört i Dalarna.
Dalastudien
Studien omfattar 95 familjer med barn i åldrarna 5-45 månader som under ett drygt års tid sökte eller remitterades till barnkliniken på Falu lasarett. Sömnproblemen hade bestått i genomsnitt 8,2 månader.
De 67 barnen under 18 månaders ålder delades slumpmässigt in i två grupper. I den ena fick föräldrarna enbart en utförlig instruktions-broschyr (se broschyrbeställning) och ett kort telefonsamtal som hjälp att införa nya insomningsrutiner. Den andra gruppen fick, liksom familjer med äldre barn, även träffa mig och ha telefonkontakt. Uppdelningen gjordes för att se om enbart information kan utgöra tillräcklig hjälp eller om ett mer personligt stöd till föräldrarna också krävs.
Barnens sömn registrerades av föräldrarna under en vecka före och minst tre veckor efter införandet av nya insomningsrutiner (interventionen) samt vid två uppföljningar. Föräldrarna registrerade barnens dagbeteende vid flera tillfällen dels med så kallade VAS-skalor, dels med ett utförligt frågeformulär, Flint Infant Security Scale (FISS). Utfallen av FISS jämfördes med en referensgrupps, som bestod av 167 slumpvis utvalda barn i samma åldrar med föräldrar som inte sökt för sömnproblem.
Effekter på sömnen
Barnen protesterade första kvällen mot de nya rutinerna i genomsnitt 30 minuter. I stort sett halverades protesttiderna för varje kväll. Ju tryggare barnen skattats av sina föräldrar före interventionen, ju mer tenderade de att protestera.
Antalet uppvaknanden sjönk från genomsnittligt 3,8 per natt till 1,0 vid uppföljningen. Siffran påverkades av att många barn var förkylda under registreringsveckan. Den totala sömntiden ökade med genomsnittligt 48 minuter, mest för de yngre barnen. För spädbarnen rörde det sig om en timmes extra sömn per dygn.
Effekter på dagbeteendet
Redan vid den första uppföljningen två veckor efter interventionen var barnen enligt föräldrarnas skattningar signifikant piggare, gladare, tryggare och hade bättre aptit. Den signifikanta förbättringen av faktorn trygg/självständig visade sig enbart kunna hänföras till de drygt 50% av barnen, som före interventionen skattats som ängsliga/mammiga. Inte något av de 95 barnen visade tecken på ökad otrygghet som följd av interventionen.
Mätt med FISS var barnens beteende signifikant mindre tryggt än referensgruppens före interventionen. Skillnaden försvann vid uppföljningen.
Föräldrarna fick även ange hur de själva mådde. Även de kände sig signifikant mindre trötta, ledsna och missmodiga redan vid första uppföljningen.
Vid uppföljningarna efter 6 veckor och 3 månader kvarstod sömnproblemet i ett av de åttio fall som svarade och var helt borta eller bättre i övriga. Några familjer hade dock inte riktigt lyckats införa de nya rutinerna men hade löst problemet på annat sätt.
Hur svårt är det att genomföra nya insomningsrutiner?
Föräldrarna i 58 av de 95 familjerna tyckte att det var lätt eller mycket lätt att genomföra nyordningen. Fyra föräldrapar tyckte det var mycket svårt men lyckades ändå. Det gick nästan lika lätt för föräldrarna som enbart fått en broschyr.
Endast två av de tjugoåtta familjerna, som endast fått broschyren som hjälp, klarade inte av att själva genomföra de nya insomningsrutinerna. De lyckades först sedan de fått träffa mig.
Kommentarer
Som förälder har man självklart anledning fråga sig om ens barn tar skada av att tvingas somna själv mot sin vilja. En anledning är att små barn egentligen inte är skapta för att sova ensamma. En annan anledning är att de ofta protesterar så hjärtskärande att det känns som om de skulle ta skada om de inte blev tröstade.
Fanns då några objektiva tecken på att något barn i studien tagit skada? Vi vet att barn som utsatts för skadliga upplevelser brukar reagera med några av följande symptom: ängslan, grinighet, irritabilitet, tecken på sorg, sämre aptit, sämre sömn. Barnen i denna studie reagerade precis tvärtom vad gäller samtliga dessa symptom på skada.
Fynden talar alltså för att barnen inte tagit skada av att protestera så mycket. Föräldrar har berättat om barn som kvittrat av glädje på morgonen fast de skrikit tills de kräkts kvällen innan. Enstaka, kortvariga men jobbiga känsloupplevelser tycks inte skada barn. En förutsättning för det är kanske att barnet inte är övergivet under dessa känsloupplevelser. Det är inte barnen i den utvärderade metoden eftersom föräldrarna då och då tittar till barnet.
Föräldrar tror ofta att barn som skriker extra intensivt och långvarigt gör detta på grund av otrygghet eller rädsla. Det visade sig i denna studie att det tvärtom var de tryggaste och oräddaste barnen som protesterade mest. Det talar för att det handlar om envisa barn som skriker av ilska för att de inte får det de vill. Det små barn vill är inte alltid bäst för dem. Och det tycks inte vara farligt att vara arg, som vi svenskar gärna tror. Slutsatsen blir: Barn mår inte alltid bra av att få det de vill.
Att så många barn visade alla tecken på förbättrad psykisk hälsa beror mest på att samspelet med föräldrarna blir så mycket bättre när alla är utsövda. Föräldrarna slipper också göra saker som de egentligen inte vill (gå upp på natten, hjälpa barnet att somna) och blir därmed tydligare för barnet. Det blir mindre av s.k. dubbla budskap. Det är kvalitén på det dagliga samspelet som är viktig för framtiden, inte vad som hänt under några kvällar, under sammanlagt cirka en timme av barnets liv.
De barn, som före interventionen var litet ängsliga, blev också tryggare med sig själva enligt föräldrarna. Dessa barn har även fått hjälp att lära sig att bättre ta hand om sina egna känslor. Ett barn som ständigt tröstas får inte chansen att lära sig det. Det är nyttigt att få uppleva att ”fast jag var så arg för att jag inte fick det jag ville, gick det bra ändå”. Man lär sig av det att hantera sin ilska eller förtvivlan eller vilken känsla det än handlar om. Man behöver inte ständigt hjälp för att göra det.
Det förutsätter förstås att det verkligen går bra, att föräldrarna inte ställer krav som barnet inte kan uppfylla. Och det är det fina med just den här situationen: det går alltid bra, om föräldrarna bara inte ger upp. Alla barn somnar förr eller senare.
Barnen lär sig också att det inte fanns någon anledning att protestera. De kunde ju somna utan hjälp, fast de inte trodde det. Det ökar deras tro på sig själva, deras självkänsla. Det är förklaringen till att de även blev signifikant lättare att samarbeta med i andra situationer enligt föräldrarnas skattningar.
Vill Du läsa hela rapporten, som heter ”Att lära barn sova. Utvärdering av en metod”, kan Du beställa den via E-post: info@eckerberg.se. Den kostar 100 SEK, inkl moms och porto.
Studien har även efter vetenskaplig granskning publicerats som
Eckerberg B. Treatment of sleep problems in families with small children: is written information enough? Acta Pædiatrica 2002; 91: 952-959.
samt
Eckerberg B. Treatment of sleep problems in families with young children: Effects of treatment on family well-being. Acta Pædiatrica 2004; 93: 126-134.
2008-04-02