Om sömn och sömnproblem
de första levnadsåren

Små barn är egentligen skapta för att sova tillsammans med sin mamma, vakna flera gånger varje natt och somna om efter att ha snuttat litet på bröstet. Så har barn sovit sedan mänsklighetens begynnelse för miljoner år sedan. Den sovrutinen är fortfarande den vanligaste i många kulturer. Även i vår västerländska kultur fungerar den utmärkt för många familjer men inte för alla.

Att samsovande inte alltid fungerar så bra i vår västerländska kultur har flera orsaker. En är att vi lever i små kärnfamiljer och att vårt samhälle därmed ställer så stora krav på småbarnsföräldrar. Vi människor är inte bara skapta för att sova tillsammans – vi är också skapta för att leva i stora gemenskaper där alla vuxna tar gemensamt ansvar för barnen.

I det sorts samhälle vi är genetiskt anpassade till – det så kallade jägare-samlaresamhället – var en moder alltid omgiven av många hjälpande händer om hon var trött och behövde det. Man hade också mycket mer tid för vila och avkoppling.

Västerländska barn är inte heller lika lätta att sova med som barn hos naturfolk. Redan från födelsen är de mer irritabla och lättstörda. Det beror sannolikt på den grundstress som i dag uppstår när vi måste anpassa oss till en individualistisk kultur som vi inte är genetiskt anpassade till. Den kommer vi inte undan helt och den tycks påverka alla västerländska barn redan under fosterlivet. Först det senaste decenniet har vi förstått på vilket sätt de gener som styr vår personlighet kan påverkas av livmodersmiljön.

I västerländska kulturer är normen snarare att barnen får sova i egen säng. Men inte heller det är problemfritt. Många barn vaknar ofta på nätterna och behöver hjälp att somna om. Detta kan bli ett stort problem för föräldrarna som då själva inte får tillräckligt med sömn. Inte heller barnen mår bra av detta. Om föräldrarna upplever barnets nattuppvaknanden som ett problem kan emellertid även små barn läras att sova hela nätterna, vilket visats i många undersökningar.

Basfakta om sömn

Sömn är viktig för kroppens och nervsystemets vila och återhämtning efter en period av aktivitet. Ju mindre barnen är desto tätare kräver deras nervsystem en sådan återhämtning. Den första tiden efter födelsen somnar barn efter bara någon eller några timmars vakenhet. Vakentiderna på dagen blir successivt allt längre och vid cirka tre månaders ålder har barnet utvecklat en tydlig dygnsrytm. Runt halvåret klarar sig de flesta barn med bara en förmiddags- och en eftermiddagssömn.

Hur mycket barn behöver sova i olika åldrar är så individuellt varierande att siffror inte har något praktiskt intresse.   Man behöver inte oroa sig för att barn får för litet sömn om de är pigga på dagarna.

Under nattens lopp varierar sömndjupet mer eller mindre regelbundet. Hos äldre barn och vuxna avbryts långa perioder av mer eller mindre djup sömn med cirka en och en halv timmes mellanrum av korta perioder av ytlig sömn. Spädbarn har både tätare och längre perioder av ytlig sömn.

Djupsömn

Under den djupaste sömnen vilar och återhämtar sig hela kroppen, inklusive nervsystemet. Alla kroppsfunktioner går på sparlåga och sinnesorganen är nästan avstängda. Djupsömnen är viktig för kroppens återuppbyggnad och tillväxt: det är främst under den som tillväxthormonet insöndras. Även kroppens immunsystem är beroende av en god djupsömn.

Ytlig sömn

Under perioderna av ytlig sömn vilar sig fortfarande större delen av kroppen medan hjärnan är mer aktiv. Under vissa faser av den ytliga sömnen är hjärnan rentav synnerligen aktiv. Då bearbetas på olika sätt intryck och erfarenheter man varit med om, särskilt den föregående dagen. Det handlar bland annat om minnesbearbetning: enkelt uttryckt tror man att hjärnan sorterar i korttidsminnet och avgör vad som ska stoppas in i långtidsminnet. Processen resulterar hos litet äldre barn och vuxna ofta i drömmar. Dessa perioder av ytlig sömn kallas därför även drömsömn.

Ett annat namn på drömsömn är REM-sömn. REM står för Rapid Eye Movements och syftar på att den höga aktiviteten i hjärnstammen återspeglar sig i snabba ögonrörelser under ögonlocken.

Att spädbarn har så täta och långa perioder av ytlig sömn beror inte bara på att de har flera nya intryck och erfarenheter att minnesbearbeta än en erfaren vuxen. Stora delar av barnens hjärnor är anlagda vid födelsen men kommer inte att tas i bruk förrän efter många månader. Man tror att den höga hjärnaktiviteten under den ytliga sömnen håller dessa hjärndelar funktionsdugliga tills de börjar användas på dagarna. Hjärngymnastik skulle man kunna kalla det.

Väckningsfunktionen

Att korta perioder av ytlig sömn regelbundet avlöser den djupa sömnen har också ett överlevnadsvärde. Under djupsömn är en sovande människa ett lätt offer för angripare. Under den ytliga sömnen är sinnesorganen däremot påslagna. Man vaknar då om man under sömnen registrerar några ljud, någon lukt eller några känselintryck som kan tänkas vara kopplade till någon fara. Sover en stor familj tillsammans – som vi är skapta att göra – finns det alltid någon medlem i ytlig sömn som kan vakna och varna de andra.

Det gäller emellertid att inte väckas av alla sinnesintryck. Därför har vi en funktion i hjärnan som först registrerar intrycken vid insomnandet och sedan får oss att vakna om något förändrats. Alla förändringar kan ju innebära en fara. Låter det annorlunda än när man somnade, känns det annorlunda eller luktar det annorlunda så vaknar man lätt. Man vaknar om det hörs något, förutsatt att det var tyst när man somnade. Men om man somnat på ett nattåg, vaknar man i stället om tåget stannar och ljudet och skakningarna upphör.

Man vaknar ofta till en kort stund även om inget i omgivningen förändrats. Då handlar det oftast om nya sinnesintryck från den egna kroppen. Man kan till exempel ha legat för länge i samma ställning. Vanligen somnar man om inom några minuter och då minns man det inte nästa morgon.

Sömn de första levnadsmånaderna

De tre-fyra första levnadsmånaderna av ett barns liv skiljer sig på många sätt från fortsättningen. Barnet behöver inte bara mer sömn utan är också mer känsligt för stress av olika slag. Det beror på att barnet ännu inte har full tillgång till de delar av hjärnan (främst pannloberna) där olika självlugnande eller självreglerande system finns.

Det är först efter denna period som föräldrar känner att de verkligen får bra kontakt med sina barn och att barnet kan börja förutsäga vad som ska hända i samspelet. De flesta barn är mer skrikiga under den här perioden, många så skrikiga att man kallar det tremånaderskolik.

Anledningen till att människobarn, till skillnad från de flesta andra djurslag, föds innan hjärnan är färdigutvecklad är att vi har så stor hjärna. Naturen har måst kompromissa för att anpassa det nyfödda barnets hjärnstorlek till storleken på moderns livmoderhals och slida. Barnet föds när hjärnan kan klara av de mest livsnödvändiga funktionerna som att styra andning, hjärtverksamhet, födointag och tarmfunktioner. Många andra funktioner får utvecklas senare.

Detta gör att det nyfödda barnet är beroende av en vårdare som ger det en så skyddad och stressfri tillvaro som möjligt. I livmodern har barnet legat med armar och ben pressade mot kroppen, det har gungats på dagarna av moderns rörelser och hört bruset av hennes blodkärl. Näringstillförseln har varit kontinuerlig. Alla avvikelser från detta tillstånd tycks kunna verka stressande på barnet den första tiden.

Sedan urminnes tider har naturfolk löst problemet med barnets ökade stresskänslighet den första tiden genom att skapa en livmoderlik miljö även efter födelsen. Mödrarna har burit barnen tätt intill kroppen och givit bröstet med mycket täta mellanrum. Sinnesintryck från omvärlden har minskats genom att barnet varit vänt mot modern.

I många senare kulturer, där barnen vårdats avskilda från modern, har man funnit att de blir lugnare av att lindas eller av kontinuerliga ljud och rörelser som bilåkning. Bägge åtgärderna efterliknar livmodermiljön.

Det tycks vara så att både avsaknad av de invanda sinnesintrycken från livet i livmodern och för mycket nya, främmande intryck gör barnen stressade den första tiden. Många barn, även de med tremånaderskolik, är mycket kinkigare på kvällarna. Dessa barn kan ibland bli mycket lugnare om man minskar på nya sinnesintryck som mycket ljus, störande ljud eller för mycket ögonkontakt. Det tycks som stressnivån i hjärnan byggs upp under dagens lopp.

Barnets dygnrytm är inte etablerad förrän vid cirka tre månaders ålder och man bör dessförinnan vara inställd på att vakna och ge barnet mat flera gånger även på natten. En del barn lär sig spontant att sova längre redan innan dess men det är inget man kan förvänta sig.

Var ska barnet sova?

För både barnet och modern fungerar det bäst om man sover tillsammans de första månaderna. Det blir enklare att ge flera nattmål och amningen stimuleras av det. Många föräldrar upplever det också som högst njutbart att ha barnet i sängen. Det ska man givetvis unna sig.

Frågan om hur man ska sova med sitt lilla barn – i samma säng eller i varsin säng – är emellertid inte helt okomplicerad. Många stora undersökningar i västerländska länder har nämligen påvisat en något ökad risk för så kallad plötslig spädbarnsdöd när barnet sovit i en förälders säng. Minst har risken varit när barnet sovit i egen säng i förälderns sovrum.

Hur ska man tolka detta? Av alla världens mödrar sover de flesta fortfarande med sitt barn tätt intill sig. Betyder det att de utsätter sina barn för en onödig risk? Det låter osannolikt och det finns inga studier kring plötslig spädbarnsdöd som talar för det.

Men att vi är skapta för att sova tillsammans med våra spädbarn behöver inte betyda att det är det bästa att göra när vi ligger i en mjuk säng med ett stort täcke över oss, som vi gör i västerländska kulturer. Det kan innebära helt andra risker än att ligga på en matta i en enkel hydda, som vi också är skapta att göra.

Som kunskapsläget ser ut i dag är rekommendationen alltså att ha det lilla spädbarnet i en egen säng bredvid moderns. Är det en spjälsäng tar man bort ena spjälsidan. Då är det lätt att ge bröstet utan att behöva gå upp. Rekommendationen gäller åtminstone barnets 3-6 första levnadsmånader.

Barnet ska alltid läggas på rygg, när det ska somna, aldrig på mage eller sida. Varning alltså för Anna Wahlgrens råd att lägga barnet på mage. Hon tror att ett andningslarm utgör tillräcklig säkerhet, vilket inte är fallet.

Har man ett äldre spädbarn i sin egen säng även när man sover måste man se till att barnet inte kan hamna i kläm mellan sängen och väggen eller sängen bredvid. Barnet ska inte ligga mellan föräldrarna. Det får inte bli för varmt. Inga tjocka täcken eller mjuka kuddar i barnets närhet. Man bör inte ha druckit alkohol. Är man rökare bör man inte sova i samma säng som barnet.

Dygnsrytmen

Vid tre-fyra månaders ålder har alla barn, som inte fötts för tidigt, utvecklat en tydlig dygnsrytm. Det innebär att kroppen och därmed även magsäcken går på sparlåga nattetid. Barnen vaknar inte av hunger längre och många barn lär sig spontant att sova hela nätterna utan att höra av sig.

Barn som sover med sin mamma brukar fortsätta att vakna till helt kort och suga litet på bröstet men det handlar då sällan om stora mängder mjölk. Nattuppvaknanden och snuttande på bröstet har mest haft ett överlevnadsvärde för barn genom att stärka anknytningen till modern.

Trivs föräldrarna med att sova tillsammans med barnet kan man givetvis fortsätta med det länge. Får barnet ingen annan mat eller dryck än bröstmjölk på natten behöver man inte heller oroa sig för karies, vilket man tidigare trott.

För både anknytningen och bröstmjölksproduktionen är det viktigt att modern svarar på barnets signaler redan från början. Ändå bör hon försiktigt hjälpa barnet till en för bägge fungerande dygnsrytm. Hon kan uppmuntra samspelet på dagarna men svara mer återhållsamt på nätterna. En viss hjälp har den ammande modern också av bröstmjölken, som nattetid innehåller hormonet melatonin med rogivande effekt.

När barnet väl fått en egen dygnsrytm händer det ibland att den förskjuts i förhållande till naturens eller föräldrarnas. Då gäller det att inte i missriktad välmening låta sig styras alltför mycket av barnets signaler. Det kan resultera i att barnet håller sig mer vaket på nätterna än på dagarna.

Man hjälper barnet till en tydligare dygnsrytm med vakenhet på dagen och mer sömn på natten genom att låta det vistas utomhus, särskilt på förmiddagarna. Mer om hur dygnsrytmen fungerar finns för den intresserade att läsa på länken Om dygnsrytmen.

Under barnets andra levnadshalvår och ibland även senare är ett inte ovanligt bekymmer för föräldrarna att barnet vaknar för dagen redan vid femtiden på morgonen. Innan dess kan alla barn läras att somna om men många är vad man kallar morgonmänniskor i denna ålder. Då går det inte att få dem att somna om.

Man kan då successivt förskjuta barns dygnsrytm litet framåt genom att hålla dem uppe så länge som möjligt på kvällen och då ha så ljust som möjligt i rummet. Dagsljuslampa är det bästa. På morgonen har man i stället så mörkt som möjligt den första timmen, som gärna kan tillbringas i den egna sängen. På någon vecka kan man då få barnet att vakna någon timme senare.

Täta nattuppvaknanden efter fyra-fem månaders ålder

Problem med barnens sömn är det vanligaste större problem som småbarnsföräldrar har. I var fjärde, femte familj måste någon av föräldrarna gå upp en eller flera gånger varje natt för att hjälpa sitt lilla barn att somna om. Vanligast är det under barnets andra levnadshalvår.

Orsaker till nattuppvaknanden

Orsaken till täta nattuppvaknanden under långa tider är praktiskt taget alltid att barnet fått någon form av hjälp att somna på kvällen. Barnet väcks då av den väckningsfunktion som beskrivits tidigare. Oftast är det närvaron av en förälder vid insomnandet som får barnet att vakna. När barnet under en period av ytlig sömn registrerar att föräldern inte längre finns där, kopplas väckningsfunktionen in. Men det kan också vara något så enkelt som en napp som ramlat ur munnen under sömnen.

Det är helt naturligt att en familj hamnar i denna situation och den beror inte på att man gjort något "fel". Barn är olika och en del barn protesterar intensivt mot att bli lämnade ensamma i sängen när de ska somna. Det strider ju mot deras natur som sades i inledningen. Är barnet dessutom envist är det naturligt att föräldrarna stannar hos det tills det somnat – så säger våra föräldrainstinkter att vi ska göra.

Kombinationen av ett intensivt och envist barn och inkännande föräldrar leder alltså lätt till täta nattuppvaknanden i vår kultur. Det är inget fel att vara envis – tvärtom. Det är inte heller fel att vara inkännande – tvärtom. Felet är att vårt samhälle inte är anpassat till vår natur – våra inbyggda beteendemönster.

Lösningen på detta problem är knappast att försöka återskapa jägar-samlarsamhället – det låter sig inte ens göras om nu någon skulle vilja det. Lösningen är i stället att på bästa sätt anpassa sig till våra nuvarande livsförutsättningar. Och då är det så lyckligt ställt att människan (jämte råttan) är det mest anpassningsbara däggdjur som existerar på jorden. Så kan till exempel även små barn lätt lära sig att somna utan föräldrars närvaro trots att det strider mot vår natur.

Det finns även enstaka barn som lärt sig att somna ensamma i sängen på kvällen men ändå vaknar varje natt och får någon form av hjälp att somna om. Först när man slutar ge den hjälpen upphör nattuppvaknandena.

Sjukdom som orsak

Sjukdomar av olika slag kan givetvis göra att barn vaknar på nätterna. Oftast är symptomen så uppenbara att sambandet ger sig självt. Eksem som kliar på natten är den kanske vanligaste kroniska orsaken. Kroniska infektioner i näsa eller mellanöron är en ibland förbisedd orsak som dock vanligen också ger gul snuva och kinkighet på dagarna.

Svårare att upptäcka kan en komjölksallergi ibland vara. Det enda symptomet utöver nattuppvaknanden kan var kinkighet på dagarna, vilket inte är allmänt känt. Är barnet inte kinkigt behöver man inte misstänka allergi. Men har man ett nästan ständigt grinigt och klängigt barn är misstanken däremot mycket stor. Då bör man under minst en vecka ur kosten utesluta alla produkter som innehåller mjölk. Det innebär till exempel mjölkfritt margarin och ingen ost. Detta gäller även mamman om hon ammar.

Om barnet blir klart mindre kinkigt på denna kost bör man vända sig till BVC eller läkare för att fastställa diagnosen. För denna krävs en så kallad positiv provokation med komjölk, det vill säga att barnet blir sämre när det åter får mjölk. Pricktester eller blodprov kan vare sig utesluta eller fastslå diagnosen komjölksallergi.

Andra orsaker

Det finns egentligen inte några andra orsaker till täta nattuppvaknanden under långa tider än de ovan beskrivna. Den slutsatsen kan man draga av alla de undersökningar som visat att friska barn, som vaknar ofta, snabbt sover mycket bättre sedan de lärt sig somna utan hjälp. I min egen undersökning lyckades 94 av 95 barn lära sig att somna utan hjälp och alla dessa sov sedan bättre.

Det finns emellertid en hel del vanföreställningar om orsaker till täta nattuppvaknanden.

Hungerkänslor. Barn över 3-4 månaders ålder har en tydlig dygnsrytm och vaknar därmed inte av hunger. Däremot vill många gärna ha bröstet eller flaskan för att somna om. En del av dessa barn kan sätta i sig ganska mycket mjölk eller välling under natten och behöver därför mindre mat på dagen. Det kan få föräldrar att tro att barnet har dålig aptit och därför vaknar av hunger.

Mardrömmar. Små barn, som ännu inte lärt sig somna själva, brukar skrika när de vaknar. Det gör de för att de vill ha hjälp att somna om. Det kan då vara lätt att tro att barnet skriker för att det drömt något obehagligt. Men små barn har inga riktiga drömmar – drömmar med handling kommer först vid flera års ålder, som visats av sömn- och drömforskare.

Familjeproblem. Andra tror att barns nattuppvaknanden beror på att familjen fungerar dåligt. Man har visserligen kunnat visa att mödrar i familjer med sömnproblem oftare är deprimerade men dessa depressioner tycks mest bero på sömnbrist. Sedan barnen lärt sig sova har mödrarna nämligen mått bättre.

Hur man lär barn sova hela nätterna

Man kan lära små barn sova hela nätterna med litet olika metoder. Alla metoder som verkligen visats leda till målet går ut på att lära barnet somna utan någon form av hjälp. Därigenom åstadkommer man

1. att barnet inte vaknar lika ofta och

2. att det vid ett uppvaknande som regel somnar om så snabbt att det varken väcker sina föräldrar eller minns uppvaknandet nästa morgon.

(Nästan alla människor vaknar en eller flera gånger varje natt men om man somnar om inom cirka tre minuter registreras inte uppvaknandet i minnet.)

Eftersom praktiskt taget alla barn protesterar intensivt de första gångerna de ska somna ensamma är det lättast både för barnen och föräldrarna att genomföra inlärningen i flera steg. Den metod som jag utarbetat och utvärderat har i vårt land ofta kallats "fem-minutersmetoden" . Ett bättre namn är helt enkelt "somna-själv-metoden".

Metoden rekommenderas på de flesta av landets barnavårdscentraler och barnmottagningar. Där kan man också som regel få eller få låna en broschyr där metoden beskrivs i detalj. Eftersom det lämpligaste tillvägagångssätten skiljer sig något för barn med eller utan spjälsäng finns broschyren i två versioner: en för barn från cirka fem till arton månaders ålder ("Hur man lär barn sova på nätterna") och en för barn över cirka arton månaders ålder ("Att lära barn sova"). Broschyrerna kan också beställas här.

Man kan stöta på många svårigheter vid genomförandet men dessa diskuteras i broschyrerna. Har man läst broschyren är risken för misslyckande liten enligt den utvärdering som gjorts.

Här följer en kort sammanfattning av metoden.

Man börjar med kvällarna

Det handlar ofta om både intensiva och envisa barn som kan protestera i timmar, om man försöker få dem att somna om utan hjälp på natten. Därför börjar man med att enbart lära barnet somna utan hjälp på kvällen. Då är barnet nämligen som tröttast. Om man då inte lagt dem för tidigt orkar inte ens dessa uthålliga barn protestera mer än i genomsnitt en halvtimme den första kvällen.

Efter en avspänd kvällsritual lägger man barnet i sängen och går ut ur rummet. Har barnet spjälsäng går man utom synhåll men tittar till det cirka var femte minut. Kan barnet gå upp ur sängen sätter man sig i en stol utanför dörren, så att man snabbt kan lägga tillbaka barnet när det springer upp.

Man hjälper barnet bäst genom att vara så entydig som möjligt. Man ska alltså inte låta tröstande utan bestämd men ändå vänlig. Även om barnet sprungit upp ur sängen tjugo gånger. Man ger ingen kroppskontakt utom när man lägger tillbaka barn i sängen. Har barnet spjälsäng och ställer sig upp, lägger man inte ned det. Barnet lägger sig själv, förr eller senare.

Om barnet sedan vaknar på natten får det samma hjälp som tidigare att somna om.

Redan nästa kväll brukar det gå betydligt snabbare för barnet att somna: protesttiderna halveras i genomsnitt för varje kväll den första veckan. För litet äldre barn avtar de ännu snabbare. Praktiskt taget alla barn har alltså inom en vecka lärt sig att somna själva på kvällarna utan några protester.

Därefter nätterna

En del barn slutar spontant att höra av sig på nätterna när de lärt sig somna utan hjälp. Förklaringen är att väckningsfunktionen inte längre slår på eftersom allt känns, luktar och låter likadant hela natten som det gjorde vid insomnandet. De flesta barn fortsätter dock att signalera sina uppvaknanden, även om dessa är färre.

När barnet väl lärt sig somna själv på kvällen utan större protester brukar det gå snabbt att lära sig att också somna om på natten. Den enda hjälp barnen behöver är att inte längre belönas med tröst eller hjälp att somna om. En förälder går bara in till barnet och säger vänligt men bestämt att nu är det natt och då ska man inte väcka sina föräldrar. Man ger ingen kroppskontakt och man byter inte blöja. Barnet ska ju lära sig att somna om fast det är blött.

Barnet har redan lärt sig att det kan somna själv och även att när föräldrarna låter så där är det ingen idé att protestera. Det brukar inte ta många nätter innan barnet lärt sig somna om så snabbt att eventuella uppvaknanden inte märks.

Kritik av metoden

Eftersom många barn protesterar intensivt mot att lära sig somna utan hjälp är det lätt att tro att de kommer att må dåligt av detta. Att inte trösta barnen är att gå emot sina inbyggda föräldrainstinkter: det känns instinktivt fel.

Metoden har därför ofta kritiserats i massmedia. Man har påstått att barnen kan ta skada för all framtid – att de skulle känna sig svikna och bära med sig en känsla av bristande tillit till omvärlden.

De som påstår detta tycks aldrig ha upplevt hur barnen i själva verket reagerar. Ty hur arga, förtvivlade och ledsna barnen än varit på kvällen är de lika glada som vanligt nästa morgon. De ibland av skuldkänslor plågade föräldrarna brukar bli både lättade och förvånade.

Man tror lätt att små barn reagerar likadant som äldre barn och vuxna. Men deras medvetande är ännu inte fullt utvecklat och de har svårt att överföra erfarenheter från en situation till en annan. De saknar helt enkelt förutsättningar för att vara långsinta.

I många av de studier av "somna-själv-metoden" som genomförts har barnens dagbeteenden också registrerats. Inte i någon har man funnit tecken på att barnen tagit skada men väl på att de mått bättre.

Min undersökning av 95 barn, som lärt sig somna själva, visade att barnen redan inom två veckor blev piggare, gladare, tryggare och mer samarbetsvilliga. Bättre aptit fick de också. Det brukar inte vara tecken på att man mår dåligt eller tagit skada.

Det är lätt att tro att barnet skriker för att det är otryggt. Särskilt lätt att tro det har dubbelarbetande föräldrar, som ofta har dåligt samvete för att de inte tycker sig räcka till. Men de som protesterade mest i min undersökning var de tryggaste barnen. Barnen protesterar nämligen inte av otrygghet. De protesterar av ilska för att de inte får det de vill. Och det är inte farligt att vara arg.

Många föräldrar tror att litet känsliga och ängsliga barn riskerar att ta skada av att inte bli tröstade när de låter så förtvivlade. Utvärderingen visade att även här är det precis tvärtom: det är just dessa barn som mår bäst av att lära sig somna själva. Praktiskt taget alla av de cirka 50% av barnen, som av sina föräldrar skattats som litet mammiga och ängsliga, skattades som tryggare på dagarna redan två veckor efter det att de fått lära sig att somna själva. Barnen har helt enkelt lärt sig att själva tygla sin ilska och hantera sin rädsla. Det hindrar man barn från att lära sig om man ständigt tröstar dem.

Leder instinkterna oss alltid rätt?

Föräldrar får ofta rådet att själva känna efter vad som känns rätt, att följa sina föräldrainstinkter. I just den här situationen är det ett ganska säkert sätt att vidmakthålla familjens sömnproblem.

Instinkter leder oss nämligen fel ibland. En instinkt är ett genetiskt inbyggt reaktions- eller beteendemönster som genom tidernas lopp har utvecklats i samspel med en alldeles speciell miljö. Instinkter har i den miljön alltid haft ett överlevnadsvärde för individen eller arten. Men det behöver inte gälla i andra miljöer.

Nattfjärilens instinkt att dras mot ljuset har ett överlevnadsvärde i den natur fjärilen är skapt för men inte i ett rum med brinnande stearinljus.

Den föräldrainstinkt som får oss att trösta och tysta vårt barn så snart det skriker var viktig för hela familjens överlevnad, när den låg och sov på savannen eller i djungeln. Men instinkten har inte hunnit anpassa sig till vårt västerländska samhälle, där hoten inte är rovdjur utan snarare sömnbrist och depressioner. Om vi vill förbättra familjens liv och hälsa genom att lära vårt barn att sova på nätterna, leder instinkten oss fel.

Orsaker till misslyckanden

De flesta föräldrar som säger sig ha prövat "somna-själv-metoden" utan att lyckas har börjat med att försöka lära barnet somna om själv på natten. Den lilla hjälp barnet fått för att somna på kvällen har inte upplevts som något problem. Men på natten orkar barn protestera i timmar om de inte först lärt sig somna själva på kvällen.

Orsaken till timslånga protester på kvällen är alltid att föräldrarna lagt barnet i sängen alldeles för tidigt. Man har kanske haft en bestämd läggtid tidigare, men barnet har somnat först sedan föräldrarna funnits där under någon timmes tid. Då ska man inte lägga barnet vid samma tid som förut utan minst en timme senare – hellre för sent än för tidigt de första kvällarna. Sedan kan man tidigarelägga insomnandet genom att väcka barnet något tidigare varje morgon.

Om protesterna inte avtar för varje kväll är orsaken nästan alltid densamma. Det här är särskilt vanligt under andra levnadshalvåret. Då har barn börjat upptäcka hur stimulerande tillvaron är och de vill verkligen inte avbryta sitt utforskande av denna spännande värld bara för att de är litet trötta. Dessa barn ska man lägga först när de är så trötta att de knappt kan hålla ögonen öppna. Även i högre åldrar fortsätter många barn att protestera litet grand vid mest varje kvällsläggning av samma skäl.

Barn som fortsätter att ropa på föräldrarna vid nattuppvaknanden trots att de kan somna själva på kvällen har nästan alltid fått någon form av kontakt på natten. Den lilla kontakten kan för en del barn fungera som en form av belöning av ropandet. Under inlärningsperioden ska man alltså inte lägga ner barnet om det står upp och skriker, inte stoppa om det.

Det kan låta grymt att inte trösta men det är faktiskt grymmare att både trösta litet grand och sedan lämna barnet. Det är ett så kallat dubbelt budskap, som bara är ägnat att förvirra barnet. Föräldrarna vill inte bli väckta och vill inte gå in till barnet varje natt och barnet har rätt att få veta det. Enda sättet att tydligt säga detta till ett litet barn är att inte gå in till barnet. Då först förstår barnet och då först slutar det att fråga föräldrarna vad de egentligen vill, genom att varje natt ropa efter dem.

Det är inte ovanligt med återfall i gamla sömnvanor efter infektioner, då föräldrarna självklart ska trösta barnet om det vaknar på natten. Men även i samband med den så kallade separationsfasen i 8-9-månadersåldern börjar många barn åter protestera vid insomnandet och höra av sig på nätterna igen. Mer om detta står i broschyrerna.

En annan utvecklingsfas som kan göra barnet mer ängsligt och mammigt igen är vad man kallat ”närmandefasen” efter 1½-årsåldern. Fram till dess har barnet upplevt att det behärskar världen eftersom goda föräldrar tillfredsställt deras behov. Först nu har de fått tillräckligt med förstånd för att inse att de i själva verket är väldigt beroende av dessa föräldrar. Då kan det åter bli problem vid läggning och nattuppvaknanden.

Denna utvecklingsfas sammanfaller ofta med att barnet börjar på dagis, vilket förstås kan förstärka ängsligheten. Man gör oftast bäst i att åter hjälpa barnet att somna om på natten och lugnt avvakta att perioden går över. Det tar sällan mer än någon månad. Man ger litet extra, bekräftande kontakt på dagarna också.

Hela familjen mår bättre

Om föräldrarna upplever barnets täta nattuppvaknanden som ett problem mår inte heller barnet bra av detta. Den trygghet föräldrar ger sina barn ges på dagarna. Utvilade föräldrar har större förutsättningar att ge den tryggheten. Den "trygghet" man försöker spela, när man nyväckt, sömnig och irriterad stoppar om barnet på natten skapar bara osäkerhet hos barnet.

I min undersökning var barnen i familjerna som sökte hjälp också genomsnittligt mammigare och otryggare än barn i familjer utan sömnproblem. Det var för att föräldrarna alltför länge försökt stå ut med problemen. Men vid en ny undersökning när barnen väl lärt sig sova hade de blivit lika trygga som de andra barnen.

Även föräldrarna skattade sig som signifikant piggare, gladare och mera hoppfulla redan två veckor efter det att barnen lärt sig sova bättre.

2012-11-10

Till startsidan