Pappa Åberg och femminutersmetoden – en alternativ version

(Detta är ett svar på blogginlägget Pappa Åberg och femminutersmetoden. Svaret har skickats till bloggen, men ännu efter snart en månad har man inte publicerat det. Ett antal stödjande kommentarer har man dock tagit in. Läs själv, och ta ställning!)

Pedagogiskt grepp att ta upp Alfons-boken. Tyvärr bygger ditt inlägg på en missuppfattning – eller mer korrekt en populistisk och grav förvanskning – av vad femminutersmetoden faktiskt förespråkar. Så här skulle jag ha skrivit ditt avsnitt ”Men tänk om Pappa Åberg hade använt femminutersmetoden…”:

”Alfons ropar på pappa att han vill kissa. Pappa svarar tålmodigt att det får han göra, men sen måste han sova. Alfons kissar, lägger sig, men ropar igen att han vill dricka. Pappa svarar att nej, det ska han inte, då blir han så kissnödig, nu måste Alfons sova. Alfons fortsätter att tjata, och pappa svarar på alla frågor vänligt men bestämt: det finns inga lejon i garderoben, nu ska Alfons sova; han kan själv hämta nallen, men sen måste han sova, osv. osv. Till slut tröttnar Alfons och somnar.

Nästa kväll går det fortare: Alfons tjatar en stund, men har ju redan börjat inse att det inte funkar särskilt bra att tjata på pappa. Han sitter ju bara där och är tråkig. Tredje kvällen somnar Alfons direkt efter att pappa som vanligt har myst och läst saga med honom. Det var ju inget farligt med att somna själv, och pappa finns ju alltid där ute om det något svårt som Alfons faktiskt måste prata om. Vad fint det blev – jag blir glad bara av att skriva om det.”

En idealiserad bild? Nej, faktiskt inte, men om det hade varit bättre om pappan hade genomfört det här när Alfons var mindre. Det var så vi gjorde med vår son. Han var drygt ett år när vi tröttnade på att det tog sån tid att få honom att somna. Som riktigt liten somnade han alltid med tutten i mun. När han slutade dia började vi läsa saga eller sjunga, och sedan ligga bredvid honom tills han somnade. Visst var det mysigt, men han vaknade oftast på en gång när man klev upp, eller så vaknade han efter en stund och så måste man göra om proceduren. Vaknade han på natten ville han ha sällskap för att somna om. Det blev fort väldigt tjatigt, och tröttande för oss föräldrar att ideligen få nattsömnen störd.

Så vi genomförde femminutersmetoden precis enligt rekommendationen. Jag läste saga som vanligt, sjöng vaggvisa, gosade en stund och sa sedan ”god natt lilla gubben, nu ska du sova”, och gick ut och satte mig i rummet intill. Höga och arga skrik från gossen förstås! Jag sa åt honom att ”pappa är här, nu ska du sova”. Han fortsatte att skrika gråtande och argt, jag upprepade gång på gång att jag fanns där.

Jag härdade ut några minuter, gick sedan in till honom, upprepade ”god natt god natt, nu är det dags att sova”, klappade om honom och la ner honom i sängen igen. Det här upprepades gång på gång på gång i kanske halvannan timme. Svettigt värre för alla parter, men gossen visste hela tiden att jag fanns där strax intill. Jag var dum som inte kom och la mig bredvid förstås, men övergiven var han inte.

Morgonen därpå var allt som vanligt, han vaknade glad och nöjd. (Jag minns inte om han vaknade något den natten; troligen inte, trött som han var efter att ha varit arg och ledsen så länge.) På kvällen upprepades proceduren med saga, sång och gos; sedan med arga skrik när jag gick ut, liksom mina envisa uppmaningar att allt var bra, det var bara dags för honom att sova nu. Jag satt och läste i rummet intill. Den kvällen tog det ca en halvtimme innan han somnade. Vaknade glad som vanligt.

Den tredje kvällen grymtade han några gånger, kanske fem minuter, och somnade sedan. Alltsedan dess har han kunnat somna själv, utan protester, i stort sett i alla situationer. Väldigt sällan behövde han få kontakt om han vaknade på natten. (När vi fem år senare fick en dotter uppstod inte problemet, eftersom vi aldrig tog för vana att hon skulle somna med oss intill.)

Så: detta är femminutersmetoden! Igen tortyr, inga övergivna barn, inga känslokalla föräldrar! Barnet lär sig snabbt att det bara handlar om att på natten ska man sova, att man kan somna själv, och att föräldrarna alltid finns nära. Min far Berndt Eckerberg, mångårig barnläkare, genomförde under sin livstid en vetenskaplig undersökning som visade att barnen – och föräldrarna! – fick bättre sömn, och dessutom att föräldrarna upplevde att barnen blev lugnare på dagen! Det stärkte deras självkänsla när de insåg att de kunde somna själv, och att det inte alls var farligt. Hans arbete är tungt förankrat i vetenskaplig kunskap om sömn, om barns utveckling, om mänsklighetens historia, och om våra psykologiska funktioner.

I sin kliniska verksamhet träffade han under många många år också hundratals familjer som blev hjälpta av metoden. Många tusen andra har köpt en av hans broschyrer som beskriver hur man ska göra, och har blivit hjälpta på det sättet. Den som vill läsa mer om hans och hans hustrus arbete är välkommen att läsa mer på den här webbplatsen. Här finns gott om populärt skrivet bakgrundsläsning för den som orkar ta sig igenom annat än korta och publikfriande blogginlägg.

(Min egen reflektion är att lärdomen från att genomföra femminutersmetoden också är bra i andra situationer, till exempel när barnet försöker tjata sig till godis eller leksaker. Både barn och föräldrar kan om de genomfört metoden använda samma teknik; det spelar ingen roll hur barnet tjatar, ibland är det helt enkelt föräldrarna som bestämmer! Barnet lär sig snabbt att om de inte får med sig föräldrarna direkt på förslaget – ”Vill ha glass!” – så är det ingen vits att tjata vidare.)

Femminutersmetoden är jobbig för alla parter under en mycket begränsad period när barnen ska lära sig somna själva, och förstås bara om man vill det som förälder. Vi är genetiskt betingade att sova i stora familjegrupper, men i vår västerländska civilisation väljer de flesta att separera barnen från sina föräldrar.

Vill man ha det så, och om man inte lyckas få barnet tryggt med att somna själv från början, så är femminutersmetoden en rutin som hjälpt tusentals familjer till ett bättre vardagsliv. Låt dig inte skrämmas av nidbilder av metoden som till exempel Barnakuten förmedlar. Läs om metoden från en källa som faktiskt förmedlar vetenskapliga fakta och mångårig klinisk erfarenhet av att hjälpa familjer med sömnproblem.

Jag upprepar: metoden är tydlig med att det inte är fel att sova med barnet hela natten! Om man vill att barnet ska ha sällskap när det somnar så är det helt OK! Vill sedan föräldrarna själva sova med barnen i en ”familjesäng” är det självklart helt i sin ordning. Om man vill att barnet ska sova i egen säng, somna med sällskap och sedan behöva tröst mitt i natten för att det inte klarar att somna om själv så får man det också. Men vill man att barnet ska kunna somna och somna om själv i sin egen säng, så är femminutersmetoden bevisat framgångsrik, och den skadar inte barnet – de flesta barn blir till och med lugnare efteråt även i andra situationer.

Det är lätt att förstå den spontana misstro som många känner inför detta med att ”låta barnen skrika”, speciellt när man får sig till livs en sådan vulgärversion som ”Doktor Cecilia” förmedlar. Det handlar inte om att barnet ska skrika tills det ger upp, tills det känner sig övergivet, tills det slutligen insett att föräldrarna inte bryr sig om det! Tvärtom bygger metoden på att man envetet och kärleksfullt visar för barnet att det inte är farligt att somna själv, att man finns där, att man lyssnar men också att man bestämt sig för att nu är barnet så stort att det klarar att somna självt.

Självklart ska Alfons pappa svara! Han ska visa Alfons att han finns där, att han hör Alfons, att det inte finns några lejon utan bara en pappa alldeles intill, men också att nu har pappa bestämt att Alfons ska sova fast han inte vill det. Pappa är nämligen vuxen och vet – till skillnad från Alfons – att nästa dag inte kommer att funka särskilt bra om Alfons själv får bestämma när han ska sova. Och pappa vill inte sova med Alfons, eftersom han vill hinna läsa tidningen innan det är dags för honom att gå till sängs.

Och självklart ska man alltid i andra situationer svara direkt på barnens känslor när de blir arga, rädda eller ledsna! Trösta om barnet slår sig, förklara verkligheten om barnet är rädd för spöken eller vill ha glass före maten istället för efter. Föräldrarna ska vara medkännande och älska sina barn, men måste i vissa situationer visa att de som vuxna bestämmer reglerna.

2013-12-06

Till startsidan